Jag har sedan några år arbetat som föreläsare/ respektkonsult. Främst har jag vänt mig till skola, vård och omsorg. De ämnen jag rör mig kring är genus/jämställdhetsfrågor, normmedvetenhet och mångfald där jag kopplar detta till just bemötande och respekt. Jag brinner fortfarande för dessa frågor och jag har mycket nytta av mina erfarenheter som barnmorska när jag föreläser.

På senare tid har jag blivit mer personlig i mina föreläsningar. Jag delar med mig av mina egna erfarenheter av att vara patient, leva med ständig smärta och en kronisk sjukdom och det är denna del av mina  framföranden som får människor att resa sig upp och applådera.

Jag har frågat dem varför och fått till svar:

”Du är avskalad, brutalt ärlig men inte självömkande” ”Du är rolig mitt i allt det svåra och jag skrattade mycket” ”Det går rakt in och det öppnar ens ögon” ”Du lyckas vara sårbar och personlig men koppla det till generella situationer som kan appliceras i vår verksamhet”

Jag har funderat mycket på vad jag ska göra med denna information. Det är roligt och rörande att få bra respons, men jag har ju kämpat så med mina powerpoint-presentationer…gillade de inte dem?

Min slutsats är denna. Jag trivs bäst med att vara jag, prata rakt ur hjärtat och dela med mig av kunskaper och erfarenheter som jag fått just genom att vara mig själv med mina svårigheter, min sjukdom, min smärta och min glädje. Är jag dessutom bäst på just det så kanske jag inte behöver kostymen och elektroniken för att duga på scen. Kanske blir det rent av bättre utan. Jo, så är det nog.