Jag växte upp i Uppsala med en körsjungande mor och en visslande, piprökande islänning till far. Jag har matats med musik av allehanda slag under min barndom. Mina tydligaste musikminnen är helgmorgnarna med bachs sviter på hög volym, jazzen på kvällarna, mammas övande av spännande körstämmor på helgerna och pappas ständiga visslande. Ja, och så operan. Den var aldrig min favorit men den förekom regelbundet.

Jag började i musikklass när jag var 10 år. Där drillades vi i notläsning, vårvisor, julsånger, stora klassiska verk och diverse engelska madrigaler. Det var en fantastisk tid där jag lärde mig massor, men i mig vaknade också en svår prestationsångest som tyvärr förföljde mig länge i livet. Trots att jag sjungit på mången bröllop och andra tillställningar i mitt liv så har jag ändå alltid sjungit mindre än jag egentligen velat. Jag ville ju bara sjunga om det blev ”riktigt bra”. Och riktigt bra enligt mig var inte helt lätt att uppnå.

Jag vet bättre nu. När jag för 6 år sedan fick en kronisk sjukdomsdiagnos så blev jag tvungen att tänka om kring många saker i mitt liv. Jag tänkte även om kring musiken. Nu handlar mitt musicerande mer om hur det känns än om hur det låter. Och guess what, det låter bättre.

Sedan 2006 har jag skrivit mycket eget material och spelat in en hel del. Jag har gigat med mina låtar många gånger och känner stor tillfredsställelse i att äntligen stå mer på scen som artist.  Jag har även skrivit material åt andra artister och hamnat i sammanhang jag aldrig trodde att jag skulle komma i närheten av. Som t ex när jag 2012 fick med en låt i svenska melodifestivalen!

Nu har jag bestämt mig för att använda hela mig själv i mitt musicerande. Jag skriver musik. Till mig själv och till andra. Jag sjunger sånger. Både egna och andras. Jag använder min huvudklang i visor och klassiska verk men skitar ner mig rejält och låter raspet komma fram när jag sjunger jazz, rock och eget . Det känns bra. Riktigt bra.